Smärtan av att inte kunna släppa en person.

För varje gång han vände ryggen emot mig i sömnen,

inbillade jag mig om att han inte älskade mig.

Nu lämnar vi misären

I natt lyser inga stjärnor

Jag tänkte att jag skulle skriva till dig när såren ännu är färska

Som att sparka in den sista spiken och säga att det är för sent

Förstöra allt i min väg

Som typ, det sista spåret av kärlek..?

Så som alla andra gör

Jag tänkte att jag skulle skriva till dig när kärleken fortfarande är besvarad

Innan den sista spiken har sparkats in och det är för sent

Innan jag förstört allt i min väg

Som typ, den sista chansen till kärlek..?

Men det är för sent

Han kanske flyttade till Grekland, eller tvärs över stan.

Men de tunga känslan av att bära hans tyngd på mina axlar är densamma som för två år sen.

Och det är så naivt att tro att jag kan bli kär igen.

När det bara finns en sann kärlek.

Jag lurar mig själv ännu en gång.

Igen.


Igen.

Tvåfald

Jag kan inte tänka på nått annat än hans ansikte som vissnar,
när jag frågar om jag får kalla honom ditt namn.

Och tomheten har aldrig varit så nära som nu,
när han vänder bort sin blick.

Och aldrig har suktandet efter hans närhet varit så avlägset som nu,
när han berättar att jag är en av de sämre.

Kanske förtjänar jag inte bättre,
men ändå väntar jag på något som ännu aldrig hänt.

Likt en ensam medelåldersman,
lever jag livet i väntan på det förflutna.

Som om de fria viljan vore någonting värd,
så fäller jag inte tillräckligt med tårar för att skapa en flod.

Jag behöver en ström att följa.

du var aldrig min

ett flyktigt ögonblick då jag åter målade regnbågarna svarta

tyst stod jag där som åren aldrig passerat

tyst stod jag där och famlade över tre ord jag aldrig vågade säga

förtvivlan och hopplösheten uppenbarade sig som ett övernaturligt bevis

allt jag någonsin drömde

allt jag någonsin önskade och hoppades på

allt är som tomheten i ett rum du inte befinner dig i

En upp- och nedvänd dag

Kom tillbaks på en upp- och nedvänd dag, det är inte längre jag som jagar dig

Ångesten som gav mig de här ärren håller mig inte längre vaken om nätterna

Smärtan jag bar på så länge har blivit din

För nu är det din tur att slukas av ensamhetens avgrund

Daybreak

Gång på gång i samma desperation så intalar jag mig själv att det blir bättre, att jag inte bryr mig, att det inte gjorde ont.

Men om det vore sant så skulle jag inte ägna min tid åt att tänka på det.

I tre timmar har jag övat på att säga att Jag Älskar Dig.

När Dig i själva verket inte är kapabel till att älska.

Otakt med världen

Ett hjärta i otakt med hela världen, där lägger jag min hand i hoppet att någon ska kunna se ensamheten jag burit på så länge att jag inte längre kan skilja dröm från verklighet.

Kanske finns det ingen fysisk värld alls. Och Jag börjar tvivla på existensen av golvet under mina bara fötter.

Jag kan skära upp andra varelser och kanske till och med jämför deras anatomi med min.

Men vad tjänar det till?

Allt levande kanske är levande.

Men det betyder inte att våra sinnen är detsamma

Att min smärta är densamma för honom,
Att han lycka är densamma för mig.

Självhat

Den svåraste prövningen en människa någonsin kan ställas inför är att acceptera sig själv som hon är

Inombords döljer sig alltid en önskan att vara någon annan

En annan ögonfärg, en annan ansiktsform

En inte fullt så överdrivet stor näsa

Men hur kan man acceptera sig själv när man bara är en något överviktig främling som alltid säger fel saker vid fel tidpunkt och inte har några vänner?

Och hur kan man acceptera sig själv när man inte lyckats åstadkomma något i hela sitt liv och det troligtvis aldrig kommer bli något av en?

Ensamheten

Ensamheten är min bästa vän

Gång på gång lurar jag mig själv

Ändå tar det bara ett ögonblick för alla illusioner jag byggt upp att rasa samman

Ensamheten är min enda vän

På nedgång

Allting gör detsamma nu

Allt jag en gång trodde på har dött

Drömmen har gått förlorad

På ytan verkar allt så hoppfullt

Ansiktet ler men jag är ändå inte riktigt glad inuti

Förlorad tid går inte att ta igen

Och nu är det för sent

Jag kommer aldrig le igen

Kärlek

Himlen var aprikos och rosa när jag såg dig

LSD-ruset höll på att avta

Vi flöt på djupt vatten och låtsades att det fanns en mening

Vi trodde att vi förstod

Våra skuggor smälte samman och våra själar skulle alltid vara enade

Det var vad vi en gång kallade kärlek