Meningslösa cambilder mitt i natten.

I can't stop from crying Lily.

Likt alla andra dagar i mitt ruttna liv fördriver jag tiden
med att andas högt, prata högt och tänka högt.

För att slippa bli påmind om hur jävla ensam jag är.

Smärtan av att har mitt utseende

För även om jag täcker halva mitt ansikte så ser jag ändå ut som ett äckel.

Dömd att dö ensam.

Jag tror inte att det handlar om vad andra tycker om mig.

Varför skulle någon lägga ner tid på ett vedervärdigt kräk som mig?

Jag tror att det handlar om hur mycket jag föraktar den här världen,
vilket växer för varje gång jag stiger utanför dörren.

Det var år sen vi var små.

Kanske är det dags för mig att vakna upp från min livslånga dröm,

Vårsolen är inte i brand.

Jag kan inte känna lukten av våren.

Det finns ingen vid min sida

Och även om jag vet att jag kan spola tillbaka tiden,
så vet jag att jag inte kan stanna den.

Två år senare.

I ren desperation ringer jag dig mitt i natten,
med ingen som helst mening.

För att se om du fortfarande har kvar mitt nummer,
eller känner igen min röst.

Jag är bara en förlorad människa.

Våren smyger sig sakta inpå mig,
och jag undrar om det någonsin komma en dag då jag inte tänker på honom.

Funderar på om jag bör hoppas på en tid då han är ett bortglömt minne.

Eller en påminnelse på årsdagen av hans död.

Eller kanske ett par veckor efter,
då jag minns strax efter att jag glömt.

Sex

Du var bara en helhet som saknade passion,
en ovärdig produkt av samhället.

Jag kan bli knullad av de bästa,
de bästa av alla män,
den värsta av all smärta.
Tillfogad en annan ung tjej.

Jag dör i snitt sju gånger per dag

www.gimmeindie.se/live/konsert/sakert

Allt har fått ett annat ljus

Det kanske inte är förvirringen som slår till,
eller tanken av att jag varit vaken till gryningen varje dag så länge jag kan minnas.

Det kanske inte handlar om att dämpa sina sorger,
eller dölja sina ärr men långärmade tröjor.

Det kanske är ett trasigt hjärta som ropar på hjälp.

Utan det är livet.

Ett litet pris att betala för min frihet

Jag svalde min stolthet med ett piller,
och bestämde mig för att följa dig hem.

Knackade på din dörr

Bjöd in mig själv i köket

Och svimmade på golvet.

Smärtan av att vara 1000 år

Som om livet vore dömt från början

Påbörjade jag min ungdom i min barndom

Trasig och skör tänkte jag att jag skulle berätta för dig

Hur mina bröst blir till under dina händer

Och hur mina andetag blir till när jag hör ditt namn

Men min ungdom har jag försummat och jag är vuxen

Och vuxenhet förblindar ungdomens suktande

Smärtan av att inte kunna släppa en person.

För varje gång han vände ryggen emot mig i sömnen,

inbillade jag mig om att han inte älskade mig.

Han kanske flyttade till Grekland, eller tvärs över stan.

Men de tunga känslan av att bära hans tyngd på mina axlar är densamma som för två år sen.

Och det är så naivt att tro att jag kan bli kär igen.

När det bara finns en sann kärlek.

Jag lurar mig själv ännu en gång.

Igen.


Igen.

Likt en ensam medelåldersman,
lever jag livet i väntan på det förflutna.

Som om de fria viljan vore någonting värd,
så fäller jag inte tillräckligt med tårar för att skapa en flod.

Jag behöver en ström att följa.

Daybreak

Gång på gång i samma desperation så intalar jag mig själv att det blir bättre, att jag inte bryr mig, att det inte gjorde ont.

Men om det vore sant så skulle jag inte ägna min tid åt att tänka på det.

I tre timmar har jag övat på att säga att Jag Älskar Dig.

När Dig i själva verket inte är kapabel till att älska.

Hon så vacker att Sinatra skulle ha fallit vid hennes fötter.

Och jag har inte gjort någonting för att känna mig oduglig. Men jag svär att jag var redo att dö på plats när jag insåg att jag aldrig blir Hon.

I grow alone without you.

"Appliceras ej nära ögonen" läser jag och gnuggar mina ögon tills de nästintill blöder av smärta.

Likt ett desperat fån gör jag allt för att uppleva maximal fysisk smärta.

Varje tablett håller i 12 timmar. jag känner ingenting. jag är tom. men jag kommer på mig själv att vi består av atomer. som är tomrum. men mina atomer har inte ens en cellkärna

9 tabletter och tolv timmar senare och min ångest är som borta och likt en naiv tonåring så bestämmer jag mig för att jag älskar honom. För jag vet varför det är bättre att vara med honom än att vara ensam. Och min kropp har inte rört sig en centimeter sen han gick. Så bestämmer jag mig för att om det här inte är kärlek så vet jag inte vad kärlek är. Och jag klarar inte av kärlek.


För jag är sån. Jag förstör allt jag rör vid.

I wonder who likes this one

Och jag står fast vid tanken av att när tiden är inne så kommer någon knacka på mitt fönster och förklara sin kär-lek och om någon har bemödat sig med att göra det så är vederbörande faktiskt välkommen.

Smärtan av att vara tablettmissbrukare.

Rädslan för döden är förbryllande till skillnad från sorg över livets slut.
Det är lätt att förstå att jag kan vilja ha mer liv, mer av de ting livet innehåller. Och på så sätt betraktar döden som någonting negativt ont. Men det hindrar inte många människor från att tro att det värsta som kan hända dem är att utplånas, att dö.

Men det här är så mycket mer än döden.

Och jag undrar om han skulle tycka mindre om mig om han visste. Skitsamma. Jag vill inte dö.

Låt mig bara leva riktigt en gång för att sedan dö på riktigt.