När det inte finns någon som sätter höstsolen i eld

som om det inte vore tillräckligt förvirrande så står hon där på min balkong och avslutar mina meningar. som är uppbyggda av den destruktiviteten som jag känner. som hon. när vi står ute i de få plusgraderna och röker. och jag är så primitiv att jag känner igen mig i hennes hår som faller när hon tar sin jävla cigarettbloss och önskar hans död. för sitt eget bästa. och jag förstår henne.