Smärtan av att det här är det mest osammanhängade jag skrivit i hela mitt liv

dinglar med benen längst västerbron. kanske gjorde han rätt. kanske är det är det här the only life I know. och kanske blir det inte bättre än så här. hans gester som slag. hans ord som våldtäkt. nostalgin sitter fast i min hud ikväll och ögonlocken svider och skaver som så mycket annat. då försöker jag minnas hans gester som slag. hans ord som våldtäkt.