Meningslösa cambilder mitt i natten.

I can't stop from crying Lily.

Likt alla andra dagar i mitt ruttna liv fördriver jag tiden
med att andas högt, prata högt och tänka högt.

För att slippa bli påmind om hur jävla ensam jag är.

En dag i mitt liv

Ditt liv saknar mening, ändå håller du fast vid det som det betydde något

Tiden står alltid stilla, inget har förändrats på tusentals år

Existens är ett vakuum som inte går att fylla

För i slutändan står vi ändå bara tomhänta och väntar in döden

Hägringen

Likt en underlig vakendröm som aldrig tar slut

Kommer värmen och inger falskt hopp

Jag lyckas ändå alltid lika klumpigt sätta krokben för mig själv och mina drömmar

För hur ensam någon än känner sig kommer jag alltid vara ensammast

Och hur nära paradiset än tycks vara kommer avståndet alltid förbli oändligt

Smärtan av att har mitt utseende

För även om jag täcker halva mitt ansikte så ser jag ändå ut som ett äckel.

En konversation som aldrig ägde rum

Ge mig en chans att förklara även om du aldrig kommer förstå

Alla sätt du på mindre än ett ögonblick brukade få mig att hoppa mellan alla regnbågens färger

Nu är du bara en i mängden

Inte ens en nål i höstacken

Dömd att dö ensam.

Jag tror inte att det handlar om vad andra tycker om mig.

Varför skulle någon lägga ner tid på ett vedervärdigt kräk som mig?

Jag tror att det handlar om hur mycket jag föraktar den här världen,
vilket växer för varje gång jag stiger utanför dörren.

Hej

Varför känner jag ett sånt äckel inombords varje gång jag passerar en människa på stan?

Varför försöker jag fylla tillvaron med mening när jag vet att jag aldrig kommer lyckas?

Varför fortsätter jag springa runt i samma cirklel när allt jag behöver göra för att känna smärtan är att banka huvudet i golvet?

Varför trodde jag en gång att jag kunde lära mig något när jag fortsatte begå samma misstag om och om igen

Jag förväntar mig inte att du ska komma hit, men att du ska vara här.

Jag som nästan (läs: aldrig någonsin) hade glömt bort det.
Nåväl.


Darrande händer runt din nacke


Darrande händer som letar sig fram på din rygg


Och en darrande kropp på ett köksgolv,
och likt den kärleksranka sårbara romantikern jag är, 
så föll jag pladask med hjärtat som landningsbana.

Bättre sista ord

”Säg något, vad som helst” var det sista jag sa innan du la på luren

Och som vanligt hade det varit bättre om jag inte sagt något alls

För jag kommer ju aldrig på något bra att säga överhuvudtaget

Om bara jag kunde träda ut ur mitt ruttna skinn för en dag

Det var år sen vi var små.

Kanske är det dags för mig att vakna upp från min livslånga dröm.

Vårsolen är inte i brand.

Jag kan inte känna lukten av våren.

Det finns ingen vid min sida

Och även om jag vet att jag kan spola tillbaka tiden,
så vet jag att jag inte kan stanna den.

Det var år sen vi var små.

Kanske är det dags för mig att vakna upp från min livslånga dröm,

Vårsolen är inte i brand.

Jag kan inte känna lukten av våren.

Det finns ingen vid min sida

Och även om jag vet att jag kan spola tillbaka tiden,
så vet jag att jag inte kan stanna den.

Det här är vad som plågar mig än idag

Traumatiska minnen av en alltför trygg uppväxt som bytts ut mot langare och hallickar

Bakom den bräckliga fasaden gömmer sig en bortskämd prinsessa som ännu inte fått sin drömprins

Lika skamfullt som mitt hjärta suktar efter närhet avslöjar din blick en längtan efter nattens beskydd

Men de förbjudna orden trycker så hårt mot mitt bröst att jag har svårt att andas

Och själen dog till ljudet av fioler

Jag tänkte så länge på att jag aldrig kommer kunna älska någon igen att jag glömde bort att ingen någonsin kommer kunna älska mig

Två år senare.

I ren desperation ringer jag dig mitt i natten,
med ingen som helst mening.

För att se om du fortfarande har kvar mitt nummer,
eller känner igen min röst.

Smärtan av att dö tusen gånger om dagen

Fan, Annika Norlin summerade det så bra i "Vi tror att vi har någon makt alls":

åh jag vet jag överdriver
när vi frågar går vi alltid fram

om inget hade plågat någon
hade vi aldrig rört oss någonstans

dött ut miljoner år sen,
suttit stela utan hjul och eld

om inget hade ätit upp oss
hade vi inte varit här i kväll

This is home

Hopplösheten tog över när jag återigen stod vid busshållplatsen och förgäves väntade på en buss som skulle ta mig hem

Den lönlösa kampen mellan kortsiktig lycka och evig smärta påminde mig om att livet bara var en bestraffning

Syndafloderna har runnit nedför mina kinder så länge jag kan minnas

Jag kommer aldrig hitta hem igen, jag är dömd att alltid sitta fast mellan dessa betongväggar

Min konstanta dagsrytm:

Jag låtsas att jag inte alls är självmedveten,

När jag faller för första bästa  människa.

Bara för att komma på mig själv att de inte går att jämföra med dig.

Jag är bara en förlorad människa.

Våren smyger sig sakta inpå mig,
och jag undrar om det någonsin komma en dag då jag inte tänker på honom.

Funderar på om jag bör hoppas på en tid då han är ett bortglömt minne.

Eller en påminnelse på årsdagen av hans död.

Eller kanske ett par veckor efter,
då jag minns strax efter att jag glömt.

Nålens öga

"It's easier for me to get closer to heaven than to ever feel whole again" sjung Robert Smith på 80-talet

Och så känns det idag

När jag tänker tillbaka på allt jag brukade uppskatta men inte längre bryr mig om

För det är enklare att hoppa framför tåget än att ta tillbaka åren som åldrat mig så mycket mer än någon kan ana

Sex

Du var bara en helhet som saknade passion,
en ovärdig produkt av samhället.

Jag kan bli knullad av de bästa,
de bästa av alla män,
den värsta av all smärta.
Tillfogad en annan ung tjej.

Kyssen

Smärtgränsen går vid en sekund

Det är så länge jag klarar mig utan dig

Sedan vrider jag mig tusen varv utan att någonsin kunna vrida mig tillbaka helt igen

Och det slutar alltid med att jag vill ta mitt eget liv

Jag dör i snitt sju gånger per dag

www.gimmeindie.se/live/konsert/sakert

Allt har fått ett annat ljus

Det kanske inte är förvirringen som slår till,
eller tanken av att jag varit vaken till gryningen varje dag så länge jag kan minnas.

Det kanske inte handlar om att dämpa sina sorger,
eller dölja sina ärr men långärmade tröjor.

Det kanske är ett trasigt hjärta som ropar på hjälp.

Utan det är livet.

Smärtan av att jag skulle följa dig till världens ände

Smärtan av att jag skulle följa dig till världens ände

När jag som en bruten man med sprucken röst betvivlar kärlekens existens

Nu är jag fångad i en imaginär verklighet

Och slåss mot demoner jag aldrig riktigt trodde fanns

När horisonten flyr

När horisonten flyr dansar den sista fjärillen på drömmar som aldrig slagit in

Och i rummet bredvid hör vi hur en prostituerad suger av den förvirrade främlingen

Överallt en massa oljud och jag berättar att jag önskar att allt var dött

Du bara ler och säger att glädje är en illusion

Sommaren

Sommaren kommer sent och jag kommer hinna begå så många misstag

Hinna ta så många droger för att lindra smärtan

Hinna ta så många droger för att det är fest

Hinna ta så många droger för att glömma bort hur ensam jag verkligen är



(Och när sommaren kom var jag fortfarande lika ensam)

Ett litet pris att betala för min frihet

Jag svalde min stolthet med ett piller,
och bestämde mig för att följa dig hem.

Knackade på din dörr

Bjöd in mig själv i köket

Och svimmade på golvet.

De gråa dagarna

De sa att vi skulle vänja oss vid de gråa dagarna

Men vi visste inte vilka vi skulle tro på

Vi tog varandras oskuld och drömde oss tillbaks

Till en tid vi inte mindes och gav upp våra liv för de gråa skyarna skull

Smärtan av att vara 1000 år

Som om livet vore dömt från början

Påbörjade jag min ungdom i min barndom

Trasig och skör tänkte jag att jag skulle berätta för dig

Hur mina bröst blir till under dina händer

Och hur mina andetag blir till när jag hör ditt namn

Men min ungdom har jag försummat och jag är vuxen

Och vuxenhet förblindar ungdomens suktande

Smärtan av att inte kunna släppa en person.

För varje gång han vände ryggen emot mig i sömnen,

inbillade jag mig om att han inte älskade mig.

Nu lämnar vi misären

I natt lyser inga stjärnor

Jag tänkte att jag skulle skriva till dig när såren ännu är färska

Som att sparka in den sista spiken och säga att det är för sent

Förstöra allt i min väg

Som typ, det sista spåret av kärlek..?

Så som alla andra gör

Jag tänkte att jag skulle skriva till dig när kärleken fortfarande är besvarad

Innan den sista spiken har sparkats in och det är för sent

Innan jag förstört allt i min väg

Som typ, den sista chansen till kärlek..?

Men det är för sent

Han kanske flyttade till Grekland, eller tvärs över stan.

Men de tunga känslan av att bära hans tyngd på mina axlar är densamma som för två år sen.

Och det är så naivt att tro att jag kan bli kär igen.

När det bara finns en sann kärlek.

Jag lurar mig själv ännu en gång.

Igen.


Igen.

Tvåfald

Jag kan inte tänka på nått annat än hans ansikte som vissnar,
när jag frågar om jag får kalla honom ditt namn.

Och tomheten har aldrig varit så nära som nu,
när han vänder bort sin blick.

Och aldrig har suktandet efter hans närhet varit så avlägset som nu,
när han berättar att jag är en av de sämre.

Kanske förtjänar jag inte bättre,
men ändå väntar jag på något som ännu aldrig hänt.

Likt en ensam medelåldersman,
lever jag livet i väntan på det förflutna.

Som om de fria viljan vore någonting värd,
så fäller jag inte tillräckligt med tårar för att skapa en flod.

Jag behöver en ström att följa.

du var aldrig min

ett flyktigt ögonblick då jag åter målade regnbågarna svarta

tyst stod jag där som åren aldrig passerat

tyst stod jag där och famlade över tre ord jag aldrig vågade säga

förtvivlan och hopplösheten uppenbarade sig som ett övernaturligt bevis

allt jag någonsin drömde

allt jag någonsin önskade och hoppades på

allt är som tomheten i ett rum du inte befinner dig i

En upp- och nedvänd dag

Kom tillbaks på en upp- och nedvänd dag, det är inte längre jag som jagar dig

Ångesten som gav mig de här ärren håller mig inte längre vaken om nätterna

Smärtan jag bar på så länge har blivit din

För nu är det din tur att slukas av ensamhetens avgrund

Daybreak

Gång på gång i samma desperation så intalar jag mig själv att det blir bättre, att jag inte bryr mig, att det inte gjorde ont.

Men om det vore sant så skulle jag inte ägna min tid åt att tänka på det.

I tre timmar har jag övat på att säga att Jag Älskar Dig.

När Dig i själva verket inte är kapabel till att älska.

Otakt med världen

Ett hjärta i otakt med hela världen, där lägger jag min hand i hoppet att någon ska kunna se ensamheten jag burit på så länge att jag inte längre kan skilja dröm från verklighet.

Kanske finns det ingen fysisk värld alls. Och Jag börjar tvivla på existensen av golvet under mina bara fötter.

Jag kan skära upp andra varelser och kanske till och med jämför deras anatomi med min.

Men vad tjänar det till?

Allt levande kanske är levande.

Men det betyder inte att våra sinnen är detsamma

Att min smärta är densamma för honom,
Att han lycka är densamma för mig.

Självhat

Den svåraste prövningen en människa någonsin kan ställas inför är att acceptera sig själv som hon är

Inombords döljer sig alltid en önskan att vara någon annan

En annan ögonfärg, en annan ansiktsform

En inte fullt så överdrivet stor näsa

Men hur kan man acceptera sig själv när man bara är en något överviktig främling som alltid säger fel saker vid fel tidpunkt och inte har några vänner?

Och hur kan man acceptera sig själv när man inte lyckats åstadkomma något i hela sitt liv och det troligtvis aldrig kommer bli något av en?

Ensamheten

Ensamheten är min bästa vän

Gång på gång lurar jag mig själv

Ändå tar det bara ett ögonblick för alla illusioner jag byggt upp att rasa samman

Ensamheten är min enda vän

På nedgång

Allting gör detsamma nu

Allt jag en gång trodde på har dött

Drömmen har gått förlorad

På ytan verkar allt så hoppfullt

Ansiktet ler men jag är ändå inte riktigt glad inuti

Förlorad tid går inte att ta igen

Och nu är det för sent

Jag kommer aldrig le igen

Kärlek

Himlen var aprikos och rosa när jag såg dig

LSD-ruset höll på att avta

Vi flöt på djupt vatten och låtsades att det fanns en mening

Vi trodde att vi förstod

Våra skuggor smälte samman och våra själar skulle alltid vara enade

Det var vad vi en gång kallade kärlek

Hon så vacker att Sinatra skulle ha fallit vid hennes fötter.

Och jag har inte gjort någonting för att känna mig oduglig. Men jag svär att jag var redo att dö på plats när jag insåg att jag aldrig blir Hon.

I grow alone without you.

"Appliceras ej nära ögonen" läser jag och gnuggar mina ögon tills de nästintill blöder av smärta.

Likt ett desperat fån gör jag allt för att uppleva maximal fysisk smärta.

Varje tablett håller i 12 timmar. jag känner ingenting. jag är tom. men jag kommer på mig själv att vi består av atomer. som är tomrum. men mina atomer har inte ens en cellkärna

9 tabletter och tolv timmar senare och min ångest är som borta och likt en naiv tonåring så bestämmer jag mig för att jag älskar honom. För jag vet varför det är bättre att vara med honom än att vara ensam. Och min kropp har inte rört sig en centimeter sen han gick. Så bestämmer jag mig för att om det här inte är kärlek så vet jag inte vad kärlek är. Och jag klarar inte av kärlek.


För jag är sån. Jag förstör allt jag rör vid.

Precis som varje natt

En egendomlig känsla har greppat tag i mig och jag har ingenstans att ta vägen

Apatisk, isolerad, dömd att dö ensam

En fånge i min egen romantiserade världsbild

Men jag är hellre världens mest patetiska människa än uttråkad

Det är inget som skrämmer mig mer än det vardagliga

Men min egen förvrängda sanning blev till lögn

I wonder who likes this one

Och jag står fast vid tanken av att när tiden är inne så kommer någon knacka på mitt fönster och förklara sin kär-lek och om någon har bemödat sig med att göra det så är vederbörande faktiskt välkommen.

Smärtan av att vara tablettmissbrukare.

Rädslan för döden är förbryllande till skillnad från sorg över livets slut.
Det är lätt att förstå att jag kan vilja ha mer liv, mer av de ting livet innehåller. Och på så sätt betraktar döden som någonting negativt ont. Men det hindrar inte många människor från att tro att det värsta som kan hända dem är att utplånas, att dö.

Men det här är så mycket mer än döden.

Och jag undrar om han skulle tycka mindre om mig om han visste. Skitsamma. Jag vill inte dö.

Låt mig bara leva riktigt en gång för att sedan dö på riktigt.

Kallare än döden

Om det bara fanns någon att lita på

Ett leende i mörkret

Men allt har försvunnit

Ett blekt fotografi är allt som finns kvar av den försvunna eran

Och vi som en gång var unga har lärt oss leva med smärtan som inte längre går att blunda för

Jag inser att jag ju visst tror på kärleken.

Jag slänger omkring en rad av ord för att bevisa varför det är bättre att vara med honom än att vara ensam, när jag i själva verket bara kommer på mig själv att jag inte är van vid den här sortens känslostormar.

All thought I don't have a clue, I say I feel the same way to.

Och jag trivs ju med honom
men jag inte tänka tanken att:
när världen går under håller han min hand.

Tomorrow all my dreams will come true

Gång på gång i samma desperation begår jag samma misstag att tro att morgondagen har mer att erbjuda, när det i slutändan alltid är såhär.

Jag törstar efter mer;

Mer tid, mer hopp, mer liv, mer sol, mer kött, mer sex, mer knark, mer...

Mer drömmar som aldrig slår in

Det är visst någon som är tillbaka

Den kaotiska hjärtekrossaren vs. mitt komplicerade hjärta
Jag vet inte vad jag har gett mig in på
Den kaotiska hjärtekrossaren vs. ideal pojkvännen
Jag vet inte vad jag har gett mig in på
Den kaotiska hjärtekrossaren vs. livsnjutaren
Jag vet inte vad jag har gett mig in på
Den kaotiska hjärtekrossaren vs. den självdestruktiva

Det känns som om alla har förstått utom jag
Den kaotiska hjärtekrossaren vs. den rätta

Ingen vet att världen kan explodera när som helst
(och det kommer inte vara värre än det här.)

Livets smärta

En efter en faller fåglarna livlöst

Och jag skrattar för mig själv för första gången på ett år

De lönlösa försöken har slitit hårdare på mig

Och döden är bara en befrielse från livets svekfulla kedjor

Förinta, begrava, återuppliva, för att sedan förinta igen.

Min kropp behöver närhet,
så som mitt nervsystem behöver centralstimulerande medel.

Men jag slutade tro för tre år sen.
För även om jag ligger där bredvid honom med mina ben inslingrat vid hans,
så har jag redan lämnat honom.

Och även om jag redan lämnat honom,
för han inte är du.

Så är jag inte nöjd förrän min kropp känns som en krigszon
under någons händer. förinta, eller förintas.

Det som aldrig blir av

Vi viskade drömmar

När stjärnorna sken

Men drömmar försvinner

Och stjärnor blir sten

Räknar dagarna till 421

Ångesten sitter fast i kroppen,
som nostalgin sitter under mina ögonlock.

Med blåa bokstäver på min handled, ditt namn
och störst av allt är vi.






Ps: vill inte gå sönder mera

Livet kom i vägen

Alla stagnerade ansikten

Alla förlorade paradis

En gång glittrande döda hav

Det och mycket mer

Reflekterat i dina ögon

Jag tror att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt ännu

Kanske är han det vackraste jag någonsin sett.
När han sitter där helt oberörd om att mitt hjärta håller på att explodera.

Och jag kan inte förmå mig att tro på honom.
Fastän han sitter där framför mig.

För ibland är vi allt.
Ibland tror jag att mitt hjärta kommer explodera

Och ibland är det jag och han
Inte vi.

För ibland kan vi låtsas som att vi aldrig har hänt.

Igen, igen, igen, igen, igen

Allt jag någonsin verkligen menat

Är när jag inte sprungit runt och skrikit

Som jag alltid gör

Så jag vet inte

Jag vet inte alls

För vi är likadana

Vi går hela tiden sönder

Fastän vi aldrig menar att ta farväl

Mitt hemsökta hjärta

Jag blev kär i någon som inte var kär i mig på det sättet. Jag var trasig redan innan, men att älska någon och inte bli älskad tillbaka är en tragedi i sig. Det var inte ens ett förhållande, det var en kärlekshistoria som aldrig fick blomma ut, och det blev en destruktiv cirkel. Det är svårt att formulera, men mitt hjärta blev hemsökt.